fredag 25 maj 2012

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag...

...och någonting alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer.

Så var min kristi himmelsfärdshelg och det är också anledningen till att jag har varit tyst ett tag. I torsdags hittade jag min pappa död ute på landet. Jag som satt på förmiddagen och äntligen skulle skriva den där artikeln som hade deadline på söndagen och som jag skjutit på i månader och istället för att skriva satt jag och längtade ut till landet. Och så ringde telefonen, min pappas sambo som inte fått kontakt med honom sen tisdagskvällen. Det enda jag kom på var att ringa storasysters kompis föräldrar som bor nära vårt land och som hade fått i sin båt (landet ligger på en ö). Så tillsammans med storasysters pappa åkte jag ut för att leta och jag visste nog redan i båten ungefär vad vi skulle hitta. Min pappa hade trillat i den branta trappen och om han dog av fallet eller var död innan (hjärtat?) kommer vi att få veta om några månader när obduktionsprotokollet är klart.

Så jag låg där i solen på landet och tänkte att jag måste vara försiktigare med vad jag önskar. För en timme efter att jag önskade mig till landet så var jag där, men under helt andra omständigheter än jag hade önskat. Jag låg där i solen i gräset och lyssnade på fågelsång och björksus och kunde nästan höra vågorna slå mot berget och inne i huset satt en läkare och fyllde i alla papper som bekräftade att min pappa var död.

Min pappa blev 63 år och jag tröstas av tanken att han nu är någonstans där han har det bra och slipper de problem som han brottade med. Men att behöva ringa min 93-åriga farfar och berätta att han överlevt sin son var bland det värsta jag har varit med om. Nu har vi full fart framåt med att ordna begravning och jag tänker att jag någonstans i allt det här måste hitta tid att vila lite grann. Snart.

Och jag tror inte att jag behöver säga att det aldrig blev någon artikel.

24 kommentarer:

  1. Jag är mycket ledsen för din/er skull, Anna. Hoppas verkligen att ni efter begravningen har en härlig sommar med mycket vila framför er. Stor kram!

    SvaraRadera
  2. Jag beklagar sorgen :( Det finns inga ord som räcker till när sådant här inträffar. Man blir bara smärtsamt påmind om hur skört livet är. *styrkecyberkramar*

    SvaraRadera
  3. Åh, Anna så ledsamt att höra! Mina allra varmaste tankar till er alla! Livet är verkligen förunderligt skört, och man får ständigt påminnelser om hur viktigt det är att ta tillvara de goda stunderna. Min pappa dog lika hastigt som din, nyss fyllda 66 när jag själv var nyss fyllda 24, och jag kan fortfarande minnas känslan fast det gått så många år. Jag har vid det här laget mist väldigt många som stått mig nära, och tomrummen de lämnat efter sig går aldrig att fylla, även om man lär sig att leva med dem och fyller livet med annat och andra. Hoppas du och de dina ska få både mänsklig och himmelsk hjälp i allt det som ni nu står inför. Strunta i artiklar, bloggande och andra "måsten", det finns sånt som är viktigare just nu. Varm kram, och var rädd om dig!!

    SvaraRadera
  4. Försök att hitta stunder att vila i och strunta helt i alla s.k måsten! Det var en fin bloggtext du skrivit!
    Stora varma "tänker-på-dig-kramar!!!

    SvaraRadera
  5. Nej, men gud! Får tårar i ögonen när jag läser ditt inlägg. Kram.

    SvaraRadera
  6. Kärlek och styrkekramar till dig Anna <3

    SvaraRadera
  7. Åh fy vad ledsen jag blev över att läsa det här Anna, 63 år är ingen ålder. Jag beklagar verkligen. Vad vackert du skrev om din upplevelse och sorg. Hitta ljuspunkterna i livet och ta hand om er. Styrkekramar till dig och din Familj! <3

    SvaraRadera
  8. Tack alla ni fina! Det var skönt mitt i allt att faktiskt få skriva om vad som hänt, särskilt som skrivandet har blivit lite av en vardag numera. Och det dröjer nog några dagar till innan jag samlar ork att blogga mer, men det ligger en massa saker på lut i huvudet som vill bli skrivna om!

    SvaraRadera
  9. Anna, jag är så ledsen att läsa detta, så fruktansvärt tungt. Skickar en styrkekram jag med

    SvaraRadera
  10. Usch vad hemskt och orättvist! Stor kram från mig med!

    SvaraRadera
  11. Ja, ibland påminns man verkligen hur skört livet är.. Beklagar sorgen och skickar en stor kram till dig och din familj!

    SvaraRadera
  12. Fy vad jobbigt. Beklagar verkligen sorgen. Det är inte roligt att förlora en nära familjemedlem, särskilt när det är alldeles för tidigt. Stor kram!

    SvaraRadera
  13. Livet är bra skört, jag beklagar verkligen det sin hänt! Ta nu hand in dig och hitta ny kraft med dina kära.

    SvaraRadera
  14. De allra varmaste kramar, jag är så ledsen för din skull. Ta hand om dig och försök att få tid för vila och reflektion. /Jenny W

    SvaraRadera
  15. Beklagar sorgen. Stor kram.

    SvaraRadera
  16. Är mycket ledsen för er skull. Kramar.

    SvaraRadera
  17. Beklagar förlusten, känner så för din skull! Varma kramar även härifrån, hoppas du kan hitta vila nånstans efter denna upplevelse!

    SvaraRadera
  18. Det är svårt att hitta nåt att nåt som känns bra att skriva i sådana här lägen. Vi känner inte varandra, jag är bara inne och läser din blogg ibland. Men jag vill ändå inte bara obemärkt tassa förbi. Jag beklagar verkligen förlusten av din pappa. Så orättvist och så tråkigt.

    Var rädd om dig och dina närmta. Det är det enda som är viktigt!

    SvaraRadera
  19. Kram, kram, kram...det är allt man kan göra. Låt sorgen få ta plats och vila i allt.

    De varmaste kramar jag kunnat uppbringa på väldigt länge går till dig och din familj, fina Anna!

    SvaraRadera
  20. Mina varmaste styrkekramar till dig Anna ♥

    SvaraRadera
  21. Tack allihop! Nu är det mesta med begravningen fixat och jag har tagit en lugn vecka för att komma ikapp mig själv. Det är så lätt att bara rusa på som vanligt och låta bli att känna efter men det är ju sällan den bästa taktiken. Och nu har blogglusten återvänt så nu är jag snart här igen!

    SvaraRadera
  22. Oj, så fruktansvärt tråkigt och jobbigt. Stor kram!

    SvaraRadera